Min dag som uteliggare i Oslo 23/6

Nu undrar ni säkert varför jag gjorde det här. Jo, nu ska ni få höra. Det gör ont i mig varje gång jag ser en uteliggare och jag önskar varje gång att jag kunde hjälpa. Jag kan inte gå förbi en uteliggare utan att känna smärta och tänka hur de egentligen har de.
 
Det finns flera olika uteliggare såklart. Olika årsaker varför de faktiskt hamnar där dom är.  Smärtan ligger mest på invandrare som kommer till ett nytt land med absolut ingenting. Och de tvingas leva ute.
 
Jag gjorde det här för att kanske få ett inblick om hur det faktiskt är att sitta där ute. Att ha abslout ingenting och folk bara stirrar på dig som om du vore från en helt annan värld. Och jag gjorde det här för att jag  aldrig VILL glömma dem som har de värst och har abslout ingenting.   
 

Jag kan lite kort berätta om min dag som uteliggare.
 
Tidigt på förmiddagen ser jag uteliggare som redan funnit sitt ställe. Jag hittar också mitt ställe vid karl johan. Där folk går förbi hela tiden. Inte en långt stund efter kommer en glad smilande kvinna och ropar...
 
- ÅWWW helo my sista... No money yet? It comes
 
Jag skakade på huvudet och smilade tillbaka. Inte lång efter hon hade gått så kom 4 stora männ och "omringade" mig. Mitt hjärta böjade nu bulta och jag blev rädd. Männen gav mig några blickar och sedan gick dem.
 
Phuu tänkte jag. Kvinnan kommer tillbaka från andra hållet. Hon har en lapp i handen. Hon kommer nu fram och frågar vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag svarar att jag är från Afrika och börjar snabbt fråga ut henne.
Hon var från Moldavien och hade vart i Oslo i två månader. Hon berättade också att hon levde ute och sov i en park om nätterna.
 
Jag kunde knappt svälja vid det ögonblicket. när hon berättade det.


Jag tittade på lappen hon hade i handen. Där stod det att hon var tacksam för lite matpengar som hon kunde köpa till henne och hennes familj.  Hon såg på mig och smilade samtidigt som hon viftade lite med kaffeburken med pengarna hon hade fått in.

Strax fter det gick hon sin väg. Jag befann mig i en helt annan värld. Den osynnliga världen. Men jag såg henne.
Jag hoppades att hon vid fler tillfällen skulle gå förbi mig igen.
 
Klockan började bli efter lunch och jag känner hur min hunger börjar svämma in. Jag satt och satt. Fick in pengar lite då och då. Pengarna kommer ifrån barn, medelålders männ. äldre kvinnor och äldre männ.
 
Jag tackade djupt till var och en.
 

En kvinna från butiken närmast mig springer ut till mig och frågar. "Are you hungry my friend?"
Yes svarar jag.
Hon springer tillbaka in till butiken och kommer strax ut med en påse knäckebröd och juice. "Here you go" säger hon.
 
Mina tårar började nästan att falla det var så rörande. Jag tackade så mycket och slänge i mig det jag fick.

Timmarna bara gick och gick. Tjejen från Moldiverna kom förbi igen. Hon tittade ner på min påse med pengarna jag hade fått in och visade tumme upp för det. Jag smilade tillbaka.
 
Sedan började det spöregnga. Det var bara att hitta tak så man inte blev genomblöt. Här träffade jag  på mannen som hade sin post mitt emot mig. Han var en konstnär och sprayade tavlor. Han läre mig några vis ord när det gäller att vara en tiggare.
 
- En tiggare ska jobba för att få respekt för människor. På så sätt får man in pengar. Det är respektlös att bara sitta och tigga och inte göra något.
 
På samma veva bjöd han in mig som kompanjon om vi kunde börja arbeta tillsammans. Jag skulle vara hans konstverk. Folk skulle ge mig en slant och sedan skulle jag börja dansa. Kan ni tänka er att jag började skratta inombords. Men det var vackert, han var redo att hjälpa mig.  Mannen verkade väldigt busniess drivande och kände till gato livet.

När det slutade regna satt jag mig ned igen och konst mannen kunde äntligen fortsätta med sitt verk. När han började med sitt målade fick han en väldigt stor folkmängd. Det var fantastiskt att se.
 
Trötteheten började strömma in efter några timmar utan någon känsel i rumpan. Äckliga männ kom fram och försökte tala med mig, men jag bara ignorerade dem. De gick efter stund.
 
Jag har nog aldrig sett så mycket på människor som jag fick göra på den här dagen.
Och folkmängden blev bara mindre och mindre ju senare klockan blev. Butikerna skulle stänga klockan 1800 och det var dags för mig att välja ut någon. Och det blev mamman med den lilla pojken som jag flera gånger också såg gå förbi. . Tjejen från Moldavien såg jag inte fler gånger.
 
Jag gick fram familjen och bad dem lycka till och gav allt jag hade fått in från den dagen. 200 NOK och pantburkarna jag hade letat upp.
 

När jag var färdig med min dag så återvände jag till mitt normala liv igen.  Medans de fortsätter ,med sitt liv som uteliggare.
Värsta känslan av ALLT!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0