mpenzy

Vi ligger i sängen och kollar på Tangeled. En väldigt roligt Disney film. Under vår stund när vi nästan skrattar ihäl oss sker det mest oväntande. Jag var inne i min lilla disney film och Tonje påpekar att hon hörde ett bomb ljud. Det där lät fan som ett bomb ljud säger hon. Vi skruvar ned ljudet på filmen och lyssnar. Det kan inte vara en bomd säger jag, det måste vara åskan som är på väg. Vi fortsätter att se på film men under några minuter till smäller det igen. Denna gång kom det flera smällar på samma gång.

Jag som vanligt börjar fantisera tänk om det är en gigantiskt dinosarie. Den kommer bara närmara och närmare med sina gigantiska steg. Kommer jag att få se ett odjur utanför mitt fönster?? Vart ska jag ta vägen. Ska jag gömma mig under sängen ropar jag till Tonje.

När vi ser det stora röda ljuset inser jag att detta inte kan vara en Dinosarie. Herre min skapare det är en bomb.
Jag springer ned till min granne Sofia och ropar vad det är för något. Både sofia och vakten Hassan påpekar att det är ett flyg. Ett flyg! skojjar ni med mig eller!?

Jag springer upp igen till rummet tar upp filmkameran och spelar in oljudet medans Tonje ringer sin mamma. Sedan ringer jag min styvmamma Erika. Smällarna började nu bli riktigt starka. Erika säger i telefon att hon inte har sett men bara hört ett odjud. Hon menade att det var en stor storm på väg.

STORM!! nej, nej ,nej det här var minsan inte någon storm. Efter en stund ropande i telefon lägger vi til slut på. Hon sa att hon skulle höra på radio om vad det faktiskt pågick och sedan återkomma. Men vad vi än gjorde skulle vi inte gå ut. Ute var det farligt att springa för två flickor som mig och Tonje.
Efter en stund hör vi grannen Sofia ropa från trappan där nere. BOMBE BOMBE på Swahilli. Allt Erika sa om att vi skulle stanna inne i huset försvann...HÄR tänker jag inte stanna

Jag och Tonje fick panik. Herregud vart ska vi ta oss till. Hassan vår vakt ber oss att komma ned. Vi var tvungna att sticka från huset. Om bomben smäller kan huset rasa på oss. I farten slänger jag på mig mina skor och lyckligvis hade jag packat ner alla mina värde saker som pass och pengar i min ryggsäck. För imorgon drar vi till Kenya. Jag slänge på mig ryggsäcken och datorn fick ligga kvar i sängen hade inte tid att ta med den....

Vi springer ner ut mot grinden. Hundarna skäller som aldrig förr. Stakars hundarna tänkte jag. Men någonting sa mig att hundarna skulle klara sig bra. Det var väl min själv egoism som talade. Jag bekymmrade inte så mycket på det för mina tankar var bara  fokuserad på bomben. Kommer den att träffa oss?Kommer jag att dö idag.

Medans vi springer efter Hassan och Sofia så känner jag hur bomben bara släller starkare och starkare. Samtidigt som jag springer mot den stora vägen försöker jag desperat ringa Erika. Men täckningen är dårlig och kommer inte fram. 

Bomben blev bara starkare och kom närmare och närmare. Vi rörde oss mer och mer mot vägen. Människor var överallt och försökte fly. En del människor satt bara utanför deras hem på marken och en del människor var lugna som bara den. Jag fick syn på en man som rökte en cigarett. Han hade en vit T-shirt. Han kollade mot oss och ropade mzungo HOW ARE YOU och skrattade åt oss för vi var så uppjagade.

Under vår flykt från bomben så stannade vi till på ett ställe. Här menade vår vakt Hassan att det skulle vara bra.
Jag och Tonje ville inte bara sitta still och vänta på att vi skulle dö. Vi ville gå bort från allt.
Vi fick båda panik. Vi visste ingenting om vad som pågick. Vi hörde bara att smällarna bara blev högre och högre. Folk försökte verkligen att lugna ned oss.

Angående om vad som igentligen skedde hade en del hört på radio att det hade skett ett tekniskt fel på armen som låg en bit utanför Mbagala där vi bor. Det tekniska felet gjorde att en brand startadesoch utlöste alla bomber som befann sig i armen. Det var absolut igen terrorism.

Ingen visste inte riktigt om vad som pågick. Men en sak var det ialfall absolut säker på att bomben inte skulle komma till Mbagala. Stället bomben utlösdes var när flygplasten och låg en bit utanför Mbagala.

En man som hela kvällen försökte lunga ner oss nämde att samma sak har skett för två år sedan i Mbagala. Bomberna utlösdes och männiksorna var tvunnga att fly. Men att denna gång var det inte ens i närheten av Mbagala där vi befinner oss. Han nämnde också att det inte var en attack, för om det hade varit en attack hade bomberna släppt från luften och överallt.

Hela situationen vara bara så overklig. Jag flyr från bomben. Kommer jag att dö ikväll.
Jag sätter mig ned på marken kollar igenom min telefonlista på telefonen. Men jag ser inga nummer. 
Snart smäller det tänker jag och jag kan fan inte göra någonting åt saken. Jag kan bara sitta här antingen överlever jag eller så överlever jag inte.

Jag hade ingen hopp...

Till slut så märkte vi att bomberna inte kom närmare. Bara att de small som bara den. Men om detta var ett tekninskt fel eller en terror var vi inte säkra. Om det var en terror måste vi resa hem IMORGON. Den saken var klar!
Folk försökte förklara det mesta för oss men ingen kan knappt engelska och vi kan bara enstaka ord swhahilli.
Vi befann oss i en hopplös situation som sagt...

Efter någon timme av hopplöshet så började bomberna att släppa. En man sa att om en timme eller två så var smällarna borta helt. Han hade rätt ocn när bomberna blev svagare ville jag gå tillbaka mot huset. Kände mig inte alls trygg ute bland alla människor som stirrade. 

Jag och Tonje gick i hand i hand. Båda var i chocktillstånd. Vissa männ blev helt galna för att se en viting mitt på natten. Och utan vår Vakt Hassan så hade någon av dem säkert utnyttjat vår situation. Hellre att bli dödad av en bomd en att bli sexuellt utnyttjad. Det kan jag tala om för er.

När vi började närma oss vårt hus kunde vi höra hundarna. De skällde och skällde. Tack och lov att de var ok. Lamporna var tända i huset strömmen hade kommit under det hela kaoset. Min dator låg kvar i sängen ingen hade brutit sig in och tagit den. Trots att grinden var öppen.

Jag la mig i sängen. Tårana bara rann. Jag har aldrig vart så rädd i hela mitt liv.  Jag kunde fortfarande höra smällarna utanför mitt fönster...

Jag och Tonje la oss i sängen. Ingen av oss vågade att sova. vi låg och såg på film nästan hela natten.
När jag väl fick mig en blund så ´vaknade jag av lilla minsta ljud.

Jag är tacksam att jag kunde återvända och lägga mig i sängen igen.